Blogg – Den ensamma gärningsmannen?

Översättning är ett ensligt värv, brukar det sägas. Det är inte riktigt sant.

Visst sitter jag ensam här med min originalbok och min dator, men jag skulle inte komma långt om jag inte hade kaffe och cigarretter. Och den där lilla klämman som håller boken uppslagen. Och till höger den stora engelsk-svenska ordboken. Och till vänster synonymordbok, svensk ordbok och diverse tillfälliga gäster från referenshyllan med dess uppslagsverk och specialordböcker. Och så telefonen, för desperata samtal till kriminaltekniska laboratoriet, apoteket, en ramaffär, en dykarklubb …

På senare år har internet och epostlistor för översättare blivit en välkommen hjälp i arbetet, men i särskilt svåra fall återstår bara motsvarigheten till det som under skoltiden kallades ”titta i facit”. Man får skriva till författaren.

Det kan gälla små men irriterande problem — hur stark är den homosexuella laddningen i ponce, används roofing i en slangbetydelse eller är det bara frågan om takläggning — där sammanhanget inte riktigt räcker för att avgöra saken. Det kan också gälla detaljer som inte verkar stämma: antingen är det jag som inte fattar eller så har författaren begått ett fel. Då kan det vara på sin plats att uttrycka sig försiktigt: ”Det är inte min mening att agera felfinnare; jag måste se till att jag verkligen har förstått allting rätt.”

Författarna besvarar vänligt den här sortens frågor, men de reagerar litet olika. Från Nick Hornby fick jag en gång följande svar: ”Beträffande missarna — de är inte avsiktliga, och det finns ingen förklaring. Ja, vad ska man säga? Ingen redaktör eller korrekturläsare har lagt märke till dem här!” Nähä? Det var fråga om helt obetydliga missar, och de står kvar på samma sätt i översättningen.

Mobiltelefon med text från insidan av Bilbos ring Kate Atkinson ville däremot genast korrigera de små missar jag upptäckt. Kanske avspeglar detta en annan inställning till skrivandet: något som är oavslutat, möjligen oavslutbart. Det kan också ha att göra med hur väl författaren förstår översättningsprocessen. Eller vad den betyder kulturellt: det är sällsynt med engelskspråkiga författare som tycker att det är en förmån att få utkomma på svenska. ”Äntligen kan Lagerkvists och Lagerlöfs folk läsa min bok på sitt eget språk!” är det ingen som har skrivit till mig.

I en bok av Francisco Goldman nämns två tjejer som heter Ilya och Edvarga. Jag fick för mig att de skulle föreställa svenska och fann det förbryllande. Goldman svarade: ”Jag har glömt varifrån jag fick namnet Ilya (fast jag hade faktiskt en pennsylvaniatysk flickvän som hette Ilya; i high school rymde hon hemifrån och for ända till Sverige och bosatte sig hos en brevvän). Edvarga tror jag att jag hittade i en Knut Hamsun-roman, och tanken var väl att hon skulle vara norska. Gör som du vill med de där namnen.” Efter det svaret var jag ännu mer förbryllad!

Hur jag än letar bland breven så hittar jag inga djupsinniga analyser om de val jag har ställts inför under arbetet: frågor om stil och struktur. Ibland har jag skrivit något om hur jag har uppfattat deras verk, men det är mest för att ge utlopp för alla tankar som dykt upp under översättningen. Någon hjälp med hur den svenska texten skall formuleras kan författaren inte ge mig.

Så till sist är man ändå ensam med sin översättning. Ingen har uttryckt detta bättre än Sylvia Beach, den legendariska föreståndaren för bokhandeln Shakespeare & Company i Paris. En gång föreslog Paul Valéry att de gemensamt skulle översätta hans essä ”Littérature” till engelska, men när hon gick hem till honom för att få råd i några knepiga frågor så märkte hon att han inte var mycket att räkna med:

”’Vad menade ni egentligen med det här?’ kunde jag fråga. Han låtsades studera passagen noggrant och sade: ’Ja, vad kan jag ha menat?’ eller ’Jag är fullkomligt säker på att jag aldrig skrivit något sådant.’ Även om jag visade upp texten förnekade han all vetskap om den. Till slut brukade han råda mig att helt enkelt stryka stycket. Var detta verkligen att vara en seriös medarbetare på ’vår’ svåra uppgift?”

Erik Andersson får – förutom att han är välkänd som talare på en av SFÖ:s konferenser (vi tar väl det viktigaste först) – folk att nicka fryntligt instämmande när man påminner om hans otaliga egna romaner (läs dem gärna) och uppmärksammade översättningar av allt möjligt från Tolkien till Joyce. Han är ett kringvandrande fyrtorn på Västgötaslätten, en nog så sällsam syn.

Illustrationerna är tillverkade av Blaren (som i mer officiella sammanhang kallas Patrik Hultén).

Någon gång när vi har ordnat det riktigt bekvämt för oss ska vi ha en kommentarsfunktion. Till dess: Hör gärna av dig till blogg@sfoe.se.