Blogg – Fyrkantiga runda ord

Att med lika delar förtänksamhet, våghalsighet och kreativitet ge sig in på områden där man helt eller nästan helt saknar yrkeskompetens är nåt man som skönlitterär översättare gör dagligdags utan att darra på manschetten. Vi ryggar inte tillbaka för djupdykningar i brittisk rättegångsterminologi, ger oss utan vidare i kast med detaljerade beskrivningar av medeltida gruvdrift i länge glömda kungadömen och ligger inte sömnlösa bara för att vi är tvungna att återge långa pidgindialoger så att de upplevs trovärdiga på vårt eget språk. Arbetet för oss genom alla upptänkliga områden, och hur omöjligt det än kan te sig i förstone att reda ut de mariga fackbegreppen märker man med tiden att allting går att lösa. Men ett finns det som skapar osäkerhet och obehag i kollegiet, hos vissa till den grad att de inte vill åta sig uppdrag som rör sig alltför mycket på det territoriet. Men tvärtom vad man skulle kunna tro handlar det inte om nånting obskyrt eller hårdnischat eller überteknologiskt, utan om nåt som de flesta är välbekanta med. Nånting helt normalt, enkelt och vardagligt.

Eller?

Sex.

Vi har det, nästan mangrant. Åtminstone ibland. Eller har i alla fall haft. Och till och med den som aldrig befattat sig med sex i fysisk bemärkelse har, törs jag påstå, inte kunnat undgå att skaffa sig en syn på sex. Så det är sannerligen inget okänt och märkligt det handlar om, det här som kan skrämma skönisar i sken.

Eller?

Att författa sex är vanskligt. Det är så svårt och kan bli så oerhört fel att det till och med delas ut ett pris varje år till den som klantat sig allra värst. Brittiska tidskriften Literary Review har i över ett kvartssekel korat den taffligaste sexskildraren, och den som trodde att utmärkelsen alltid tillfaller kioskromanförfattare får tänka om: även nobelpristagare blir understundom nominerade. Översättaren ska förstås inte behöva klä skott för vad författaren diktat upp, så Bad Sex in Fiction Award är ingen skugga som faller över oss. Däremot är det vårt ansvar att förmedla till målspråksläsaren en likvärdig upplevelse som källspråksläsarens. Och det är därför könsakten blir en balansakt för oss. (Att skriva tongue in cheek med tungan i mungipan, om man så vill.) Sex är så personligt att det knappt finns nån enda glosa vars innebörd alla är ense om. Säger jag valmat mansardtak eller djupa böjsenan eller Ford Escort är det liksom inget att tjafsa om: det är enkelt, där finns normer. Där är vi överens och alla vet vad jag menar.

Men sex!

En tidig insikt i knepigheten kom som en käftsmäll, det var väl nånstans i tonåren. Jag läste en skildring av ett samlag, mannen som var berättarjag beskrev det mycket sinnligt och saftigt och skönt, man blev pirrig och förstod precis hur fint det hade varit mellan honom och tjejen. Sen vände jag sida och kom till kvinnans redogörelse. Fick en chock. Det hon pratade om var nånting rätt vedervärdigt, nåt hon bara genomled och försökte låta bli att tänka på efteråt.

Samma akt, väsensskilda upplevelser.

Översatt till översättning förmeras problematiken. Först gäller det att – precis som vanligt – försöka tolka stämningen i scenerna som skildras i originalet. Sen ska man hitta de rätta orden på det egna språket och det är verkligen inte bare å. I de enstaka fall då könsakten återberättas på ett närmast kliniskt sätt, utan att vara nämnvärt emotionell, har man en sportslig chans att transponera källupplevelsen till en motsvarande målupplevelse, men: egenheten med sex är ju att det oftast fungerar som förmedlare av alla möjliga sorters känslor och inre processer, många gånger rätt obegripliga även för den inom vilken de försiggår. Översättaren måste alltså aktivera sin psykologiska röntgensyn och pejla berättarens inre i scenen. I det arbetet tar man bland annat fasta på vilka ord som används. Och nu handlar det inte om några mansardtak eller Wankelmotorer, nej ingenting är tydligt definierat. Nu är det cock och dick, cunt och pussy, fuck och shag och så vidare i all oändlighet. Och vad innebär de? Alltså: det är inte det att man inte vet vad orden betyder. Men vilken valör har de – i källspråket? För romanfiguren? I sammanhanget? Vilken inställning har deltagarna i den skildrade scenen till glosorna ifråga?

Men vi säger att man lyckas känna sig fram till detta. Man bildar sig en uppfattning om vad som händer på boksidorna, vad de samlagande parterna upplever genom sina respektive filter. Helt hundra på att man prickat rätt blir man kanske inte men nån gång måste man bestämma sig. Puh. Då är det dags för sista etappen i den sexuella triathlon: att formulera händelseförloppet på målspråket. Det är nu man som Gandalf vid bron i Khazad-dûm utbrister: ”Å nej, en balrog! Och jag som redan var trött!”

För:

Ta till exempel cock och dick. Det finns en distinktion mellan dem men i svenskan har vi bara kuken som får försöka göra tjänst i båda fallen. Fast ibland går det faktiskt inte. En dick är inte alltid en kuk men att låta den bli pitt eller snopp funkar bara i undantagsfall. Balle skulle jag kunna tänka mig att kalla den, men då snavar läsarna i de landsändar där ballar betyder testiklar. En cock är inte heller en kuk i alla lägen men om jag kallar den lem kommer hälften av läsarna att klippa till med mossighetsstämpeln medan några knappt kommer att begripa ordet. Kanske kan jag hala fram draggen i vissa lägen, men den liksom alla dess mer dialektala kusiner har en vansklig töntvarning hängande över sig.

Det bekymmer snubbarnas paket ställer till med är emellertid ett intet mot det kvinnor har mellan benen. Medan cunt kan ha en stark och stolt klang har den svenska fittan inte riktigt lyckats reclaima sitt namn på samma sätt ännu. Vad står då översättaren till buds för benämningar? Ja … inte snippa i alla fall. Vagina, hur gör man med det? Ska man hålla fast vid att det är den kliniska, medicinska termen, det som korrekt översatt heter slida på svenska? Ska man böja sig för det faktum att vagina i engelskan är mycket mera vardagligt och att slida därför får fel klang på svenska?

Eller?

Inte minst: är min egen uppfattning av de här orden i samklang med läsarens? En retorisk fråga med det givna, rungande svaret givetvis inte. Jag behöver bara gå till mig själv och se vilka uttryck jag tyckte var fina när jag skrev om sex i tonåren. När jag läser dagböckernas blomsterspråk några decennier senare himlar jag med ögonen och tycker mest det låter Harlequin. Idag uppfattar jag mitt unga jags beskrivningar som mjäkiga och väljer helt andra nyanser på paletten för att berätta om ungefär samma saker. Det här betyder ju att mina översatta sexakter av en del läsare alltid kommer att uppfattas som grova, ja rena övergreppen. Att de kommer att vara osexigt pryda i andras tycke. Väldigt få kommer att se samma valmade mansardtak eller Ford Escort framför sig som jag. Kort sagt är det snudd på omöjligt att förmedla de vibbar som jag uppfattar att originalet ger.

I slutet av åttiotalet var jag på en kultig filmfestival i Kalifornien. Bland annat kunde man se porr från stumfilmstiden – nu mer som komedi än som erotik. Det upphovsmännen hade tänkt sig frammana med sina bilder och textskyltar kan då inte ha varit publikens ohöljda munterhet. Men ett sekel senare gick det inte längre att kåta upp folk med att säga ”Feel that woodpecker!” fastän det en gång måste ha varit pirrigt och upphetsande.

Eller?

För garanterat var det en och annan i salongen som kände hur det spände till i skrevet vid de där orden. Feel that woodpecker … Hur översätter man känslorna de väcker? Till Ge mig kuken monsieur, kanske? Begäret kan ta sig vilka uttryck som helst, men just den mångfalden är för en gångs skull en förbannelse för översättaren. Jag tänker att åtrån och lustan i sig själva nog är fullkomligt igenkännbara och tämligen identiska hos alla människor – att det är när man försöker klä dem i ord som de framstår som främmande för andra. Att mitt yrke skulle vara det omöjligas konst håller jag väl inte riktigt med om, men det är i alla fall rätt grannlaga när det gäller att översätta sex.

Molle Kanmert Sjölander har kring hundratalet skönlitterära översättningstitlar under bältet.