Blogg – Män som heter Ove emellan

Det känns som att det inte var så länge sedan jag blygt såg mig omkring på ett koppel väletablerade och skrämmande kompetenta översättare en majkväll på Ålands hav – där SFÖ:s legendariska första konferens begav sig. Jag tvivlade starkt på att jag någonsin skulle nå den kompetensnivå jag frotterade mig med, men hoppades ändå att kunna odla några goda kontakter och lära mig ett och annat. Det gjorde jag, och sedan dess har mycket vatten och nästan 30 år runnit genom Ålands hav. Numera är jag en väletablerad och kompetent översättare, men är förhoppningsvis inte lika skrämmande! Med andra ord, gyllene läge för att luta mig tillbaka i farfarsfåtöljen, skjuta upp glasögonen i pannan, eftertänksamt stryka över skägget (poetisk utfyllnad) och yttra de bevingade orden ”Annat var det på min tid”. Så det tänker jag inte göra. Däremot lufta några reflektioner över vilka det är som aspirerar på att bli översättare numera jämfört med tre decennier sedan, och vilken verklighet de möter idag jämfört med då.

Jag minns en större sammandragning för översättare i Interverbums regi på Långholmen vid ungefär samma tid, där jag konstaterade att den stora majoriteten deltagare var strikta herrar 50+, med nylonskjorta, nätbrynja och räknesticka i bröstfickan. Där fanns säkert kvinnor också, men verkligheten var att den nya (fack)översättaren på den tiden var en mångårigt erfaren ingenjör utifrån industrin som var hjärtinnerligen trött på alla dilettanter och förståsigpåare på jobbet som inte kunde skriva svenska som folk. OK att pluralböjning av verb inte var så gångbart längre, men kopplingsschema heter fan kopplingsschemata i plural. Många män som heter Ove i den miljön. Själv var jag gymnasieingenjör med ett par års ASEA-erfarenhet (nu snackar vi pre-ABB-eran), inte mycket att hänga i julgranen eller skriva på CV:t (en term som inte ens fanns – meritlista heter det säger närmaste man som heter Ove strängt).

Männen som hette Ove kunde sina skruvar och muttrar, kunde lösa ekvationen för kammen till en ventillyftare och skriva otadlig svenska – men flexibilitet var väl inte deras bästa gren. Inget ont med det – flexibilitet behövdes knappast i översättningssvängen vid 1900-talets slut – inget uppseendeväckande hade hänt inom översättningsteknik sedan skrivmaskinen dök upp på 1800-talet. Nå, datorer kom ju faktiskt mot millenniets slut, men de var i princip inget annat än skrivmaskiner med inbyggt karbonpapper och Tipp-ex, och när det gäller Internet (som föddes med versalt I) var det enligt kommunikationsministern Ines Uusmann ”bara en fluga” (falskt citat från 1996 – men det är en bra historia, så faktakolla den inte!).

Hur som helst, det var under den tiden, kring millennieskiftet, som CAT-verktyg började bli en realitet i översättarsvängen. När jag nu, med ett par decenniers distans, ser tillbaka på det utvecklingssteget ser jag något som i omvälvningsgrad spelar i samma division som skrivmaskinen. Vi övergick snabbt till en situation där även de mest kullager- och grammatikkunniga aktörerna fick se sig omkörda av ungtuppar och -hönor som hade koll på den nya översättningstekniken. Männen som heter Ove grämde sig storligen. Några muttrade och tog till sig ny teknik. Andra muttrade och tog inte till sig ny teknik, men levde gott på sin inarbetade fame tills det blev dags att ta ner skylten.

Jag känner mig privilegierad som fick komma in i översättarsvängen i just den brytningstiden. Jag hade med mig strikt respekt för svensk grammatik och språklära från högstadiet och gymnasiet, men hade på samma gymnasium mött Luxors ABC 80 och börjat skapa tämligen oefterfrågade applikationer i BASIC som omvandlade metriska mått till holländska ass. Programutvecklingen övertogs raskt av folk som förstår sig bättre på den biten, och jag hade fullt upp med att hänga med i nya versioner av Word Perfect – senare Word – och den totala omvälvning som uppstod när MS Windows dök upp – först som ett alternativ till Utforskaren, senare som ett fullfjädrat operativsystem. Och CAT-verktyg ska vi inte tala om. Eller, jo, det ska vi, men ett par stycken längre fram!

Mot denna bakgrund är det intressant att titta på vilken verklighet som möter dagens nya förhoppningsfulla översättare, jämfört med vilken som mötte dem för 30 år sedan. I och med min halvtidsanställning som lärare på Tolk- och översättningsinstitut (TÖI) vid Stockholms universitet har jag ständigt frågan i sikte. Samtidigt finns det anledning att reflektera över vilka som väljer en livsväg som översättare. Spoiler: Det är inte längre män som heter Ove.

Min första fråga till en ny grupp studenter är: Vilka har hört begreppet CAT-verktyg? Brukar landa på 5 till 10 procent av gruppen. Sedan tar vi det därifrån – men det är intressant att fundera över vad dagens översättarstudenter har med sig i skolväskan. Det finns ett antal som tycker att hyfsad kunskap om två språk borde räcka, andra som tycker att körkort på Word räcker och blir över. De sorteras vanligtvis bort under kursens gång – om de inte ändrar attityd. De som har goda språkkunskaper, säkerhet på målspråket och dessutom medvetenhet om och acceptans för att även denna bransch har påverkats starkt av ny teknik hänger kvar!

Jag känner på många sätt igen mig själv för 30 år sedan i de nya studenter jag möter, men de går in i en annan miljö än jag gjorde. Den tekniska arsenalen är helt annorlunda – den kräver datormognad och öppenhet för utveckling. Jag ägnade på 80-talet en stor del av min arbetsdag åt att tracka bibliotekarier och skicka ner dem i dammiga magasin för att hämta ut volymer som ingen någonsin tidigare hade efterfrågat. Idag är möjligheterna till informationssökning obegränsade, och sökverktygen är så mångfacetterade att vi lägger in ett tungt block om just informationssökning i översättarutbildningen på TÖI.

Under senare år har vi i ökande utsträckning infört begreppen maskinöversättning och efterredigering i undervisningen. Under hösten 2020 kommer TÖI att ge en kurs som heter just ”Efterredigering” – där maskinöversättning integrerad med CAT-verktyg får en viktig roll. Ove skakar skeptiskt på huvudet, och har min fulla förståelse, men inte lika fulla medkänsla.

Intressant är också demografin i facköversättarbranschen och i studentgrupperna. Oves dominans är ett minne blott, medelåldern i yrket har sjunkit med minst tio år, och från att bestå av 70 procent män består den idag av 70 procent kvinnor. Den förändringen beror naturligtvis just på att det stora inflödet av människor till branschen kommer från översättarutbildningarna – inte från industrin. Att detta drar ner medelåldern ligger i sakens natur, men varför översättarstudenter till så dominerande andel är kvinnor tål att fundera över. De som kommer in i branschen idag är kanske inte lika erfarna från industri och näringsliv som i fornstora dagar, och har heller inte en bergfast säkerhet på sitt målspråk – de som kommer direkt från gymnasiet har det särskilt svårt därvidlag – men jag skulle påstå att det i stor utsträckning kompenseras av generellt hög datormognad och en förmåga att ta till sig modern översättningsteknik som kan te sig svåröverstiglig för män som heter Ove.

Att välja en ny bransch, utbilda sig för den och karva fram en egen nisch i den har aldrig varit enkelt. Det var det inte när jag började på 80-talet, och är det inte nu heller. Ändå kan jag se med lite avund på dagens nya översättare – tänk att få kasta sig in i ett yrke med en sådan dynamik och med sådana utvecklingsmöjligheter! Go for it – även om ni inte har nätbrynja och heter Ove!

Björn Olofsson är (en av!) mentorerna som nya SFÖ-medlemmar kan fråga om det mesta. Hans lyra har fler än tolv strängar.