Blogg – Men varför blir man översättare?

Jag läste nyligen boken Andras ord och våra, som bland annat diskuterade frågan hur man blir översättare. Men innan man kommer in på hur, så måste man väl fråga varför. Varför ger man sig in på att utbilda sig till ett yrke som det många gånger knappast ens går att försörja sig på? Varför lämnar man ett många gånger välbetalt yrke för att i stället ägna sig åt översättning, låt vara inom samma yrkesområde? (Det ska förstås sägas att det finns översättare som tjänar mycket bra – framför allt facköversättare med rätt ämnesområde, rätt språkkombination och rätt direktkunder, men även översättare av skönlitteratur om det handlar om bestsellerförfattare. Men såvitt jag vet handlar det om undantag. Till och med högt uppburna översättare av kända skönlitterära verk är många gånger beroende av stipendier för att kunna utföra sitt värv.)

För det första måste man förstås vara intresserad av språk. Men det är ju många som är det utan att vara översättare, eller språkvetare till professionen. Det är inte konstigt – språket är så vitt jag förstår den enda företeelse som är helt skapad av den mänskliga hjärnan och som ändå låter sig studeras på ett helt igenom vetenskapligt sätt. Allt annat som vi skapar med intellektet – inklusive konstnärliga aktiviteter, exempelvis innehållet i språkliga verk – är i hög grad betingat också av psykologiska faktorer, vilket betyder att dess studier inbegriper en hel del spekulation om de känslor som är inblandade. Men språket … där finns så mycket att undra och förvisso spekulera över utan att man behöver ge sig ut på psykologins gungflyn.

Till exempel: Varför har språk – även sådana som talas av folk som är grannar till varandra – utvecklats så olika? Varför finns det i ett språk tolv ord för närliggande begrepp medan ett annat klarar sig med ett ord för dem alla? Varför finns det extremt syntetiska språk, såsom finskan, där betydelseskillnader byggs in i ordformerna, och extremt analytiska språk, såsom svenskan, där man i stället använder en radda partiklar för att klara av den saken? Varför är formlärorna och syntaxerna i olika språk så olika, när ju ändå de mänskliga samhällena i grunden har ganska likartade behov?

Och skriften … Hur kommer det sig att somliga språk har alfabet – med i sig betydelselösa tecken vart och ett för ett visst ljud (eller för flera olika ljud!), medan andra (om de alls har alfabet!) har tecken för stavelser och andra åter tecken för hela ord? Varför uttalas vissa språk nästan exakt så som de skrivs, medan andra uttalsmässigt måste läras nästan ord för ord därför att det är så gott som omöjligt (eller många gånger helt omöjligt) att utläsa uttalet ur skriften? Varför uttalas vissa skrivna språk så olika på olika platser att de som talar dem inte kan förstå varandra men däremot tolka det skrivna på samma sätt?

Jag har bara skrapat på ytan; jag är ju ingen expert. Men det är uppenbarligen ingen slump att Språktidningen är en succé, att radioprogrammet Språket har hängivna lyssnare och att språkpoliserna är mångfalt fler än sina uniformsklädda motsvarigheter.

Men som sagt: enbart ett brinnande språkintresse gör inte att man blir översättare – i så fall skulle konkurrensen på vårt yrkesområde vara fruktansvärd. Kan det då vara fråga om misslyckade författare, lite grann enligt den kända devisen ”those who can, do, those who can’t, teach”? Det vill säga: jag skulle gärna själv bli författare, men eftersom jag tydligen inte duger till det så kanske jag i alla fall kan ”författa” någon annans texter? Men det håller inte riktigt heller, för inte så få översättare är/var också författare; på rak arm kommer jag på Sven Christer Swahn, Erik Andersson och Nina Wolff, men det finns många många fler.

Jag har rådfrågat mina böcker om översättning och studerat bland annat den utmärkta tidskriften Med andra ord, som är helt ägnad ämnet översättning. Men medan det är uppenbart att man kan tala och skriva hur mycket som helst (och väldigt intressant dessutom) om översättningens teori och praktik så är utgångsläget alltid att översättaren redan finns där, med sitt arbete. Hur och varför översättaren blev översättare ägnas konstigt nog nästan aldrig några tankar. Det enda undantaget jag har hittat är några funderingar i artikeln Känna text av Daniel Gustafsson & Maria Törnqvist (Med andra ord nr 89, dec 2016), där författaren beskrivs som ”i själva verket en översättare av sina erfarenheter till text”, och översättaren sedan måste ”omvandla samma erfarenheter till en sammanhängande och meningsfull text på målspråket”. Och därefter: ”Översättare blir i denna process själv ett slags textuellt subjekt, en unik besökare som rör sig mellan underkastelse och maktfullkomlighet i sin vilja att såväl ömsint smeka texten som omforma och behärska den.”

Men mer än dessa antydningar (som för övrigt kanske inte alltid är så värst tillämpliga på facköversättarens arbete) har jag inte lyckats hitta. Alltså inte till pudelns kärna: Det måste finnas något slags lust inblandad, en dragningskraft hos just själva översättningsprocessen, något mer konkret än det som beskrivs i det sista citatet ovan.

Jag tror att det handlar om en lust att förmedla någonting betydelsefullt till andra människor. Hur ska man annars förklara alla de ideella insatser som görs av översättare, amatörer som professionella? Eller ta alla de fall man har hört talas om när en översättare blir väldigt förtjust i en bok och på eget bevåg översätter delar av eller rentav hela verket och skickar runt till förlag i hopp om att något ska nappa. Eller de i FÖ-redaktionen som gladeligen gratis översätter en eller annan intressant artikel (det är ju för övrigt enklare än att – obetalt – skriva egna texter). Eller de science fiction-fans som under några år i början på 2000-talet gratis översatte ca 2 800 sidor noveller i det förlustbringande sf-magasinet Nova (vars utgivare John-Henri Holmberg för övrigt inte bara översatte en hel del av dessa sidor utan även täckte förlusterna). Exemplen kan mångfaldigas.

Sådant gör man inte för att det är så himla roligt att översätta (även om det händer att det är det). Man gör det för att man vill föra ut något som man tycker är angeläget. Den här viljan – eller lusten – kanske inte ens behöver vara medveten. Mina egna första stapplande steg utgjordes sålunda av att jag i tolvårsåldern fick för mig att översätta pratbubblor i en pocketbok som hette Mad for Keeps och som innehöll parodier på tecknade serier. Översättningarna textade jag i lika stora utrymmen som pratbubblorna upptog, varefter jag klippte ut dem och klistrade in dem i pocketboken. Varför? Jag vet faktiskt inte. (Och jag tröttnade också ganska snabbt.)

Några år senare blev jag så fascinerad av en berättelse – jag har glömt vilken – i Ray Bradburys The Illustrated Man att jag började skriva ner en översättning i en skrivbok. Varför minns jag inte (och förmodligen fanns den redan översatt, men det undersökte jag inte).

Här fanns alltså något slags drift att översätta utan att jag egentligen hade klart för mig orsaken. Men jag tror som sagt att jag helt enkelt ville förmedla ett för mig angeläget innehåll till någon annan, även om jag inte riktigt visste vem det var.

Mitt intryck är också att förhållandevis många av mina översättarkolleger dessutom gärna förmedlar ännu inte skrivna innehåll till andra, det vill säga: de författar också. Inte bara skönlitteratur, som ovan nämnda Swahn, Andersson och Wolff, utan gärna även sakinnehåll – som i exempelvis just SFÖ:s Facköversättaren (eller denna blogg). Själv har jag sysslat med sådant sedan före tonåren; jag drömde tidigt om att ge ut en egen tidning med alltså mer eller mindre angeläget innehåll som skulle förmedlas till läsarna. Och som några av er känner till sysslar jag sedan flera år med att just förmedla kunskaper om användningen av Trados Studio till behövande i form av en ständigt uppdaterad, numera 600-sidig handbok.

Fast visst förstår jag att den här lusten att förmedla angeläget innehåll till andra människor är avlägsen för den facköversättare som tragglar med att översätta kanske patentbeskrivningar, betyg, katalogtexter eller recept. Vad mina funderingar handlar om är dock inte följderna av att man har påtagit sig ett visst värv för att försörja sig – varje yrke torde rymma moment av tristess lika väl som av lust. Det handlar i stället, som jag har försökt beskriva ovan, om vad som fick denna facköversättare att slå in på just den banan (som sedan kom att innefatta även katalogtexterna och recepten).

Men, frågar kanske någon, hur är det med utmaningen och arbetstillfredsställelsen? Man ställs inför en besvärlig men stimulerande uppgift och är till sist riktigt nöjd med hur man löste alla problem. Sådana saker måste väl också ha betydelse. Och visst är det så, men då är vi inne på själva översättningsarbetet sedan översättaren har bestämt sig för att ägna sig åt detta.

De här funderingarna utgår ifrån mina egna erfarenheter och stämmer kanske inte alls in på andra översättares upplevelser. Men det vet vi ju inte förrän också andra har delat med sig av dem. Sådana förmedlingar väntar jag nu på!

Mats Dannewitz Linder driver Nattskift och är även känd och uppskattad för att ha skrivit den i övrigt saknade handboken till ett av de större översättningsprogrammen som han fiffigt nog själv har namngett ovan. Övertyga honom om att börja använda något av de konkurrerande så skriver han säkert om det med! (Och vill du kommentera vad Mats har skrivit här ovan får du gärna höra av dig till webbgruppen, som ser till att publicera det här på sidan, eller bara vidarebefordra det till skribenten, om det är vad du vill.)