Blogg – Nya mål för översättaren

Tiderna kan kännas osäkra och lite skrämmande, inte minst på grund av coronaviruset. Vi publicerar ändå det planerade inlägget nedan, en text som först publicerades som understreckare för ett antal år sedan, och hoppas att ni får trevlig läsning. Ta hand om er, allihop!

Översätta kan man förstå, men nyöversätta? Kan man inte vara nöjd med att det finns en översättning, genomsedd och genomarbetad, rent av bemyndigad som det hette förr — och istället ägna sina mödor åt all den världslitteratur som ännu ligger oöversatt till svenska?

Nja, säger sakkunskapen: så enkelt är det inte. Den gamla översättningen kan vara behäftad med fel, och författarskapet kan ha blivit mer känt och genomlyst; och framför allt är den gamla översättningen gammal, gammal som i föråldrad. Språket utvecklas ju.

Femtio år kan vara en rimlig livslängd på en översättning, har jag hört sägas. Jag har till och med sagt det själv. Däremot är det ingen som säger att femtio år är gränsen för ett originalverk, ty ett originalverk närmar man sig med en annan vördnad. I Clownen Jac av Hjalmar Bergman från 1930 står det att clownen fick ”en allvarlig uppfostran som framför allt gick ut på att kväva högmod och stäcka lättsinne”. Redan här, på första sidan, förstår läsaren att romanen inte är samtida: ordet ”stäcka” är numera ovanligt. Men eftersom ordet förklaras av sammanhanget kan han lugnt läsa vidare.

Min utgåva av Clownen Jac, från 1982, har dock strukit de plurala verbformerna, så någon sorts problem med tidsavståndet har förlaget ändå sett. Ja, jag undrar om inte det är så att original och översättning åldras med samma obönhörlighet (språket utvecklas ju).

Låt oss nu göra åldrandet litet tydligare genom att välja den första moderna svenska romanen, Famillen H*** av Fredrika Bremer från 1830–31. Här kommer ett nästan på måfå valt utsnitt:

Några gummor med röda näsor, och blåa kindben förde till torget sina mjölklass, steg för steg dragna af magra hästar, som mer än vanligt hängde deras ruggiga hufvuden mot jorden. Sjelfa små sparfvarne tycktes ej vara vid vanligt muntert lynne, men sutto stilla och hopkrupna längs med taklisterne utan att qvittra eller äta. Då och då sträckte någon en vinge, öppnade någon sin lilla näbb, men det var skenbarligen af ennui.

När Beijers bokförlag utgav romanen 1911 var den lätt bearbetad. ”Deras ruggiga huvuden” blev ”sina ruggiga huvuden”, ”men sutto” blev ”de sutto”, ”skenbarligen” blev ”synbarligen” och ”ennui” blev ”ledsnad”. I Anammas utgåva från 1999 är bara den andra av dessa ändringar gjord; där har man i huvudsak nöjt sig med att modernisera stavningen och se över bruket av skiljetecken. En tredje variant är Svenska Vitterhetssamfundets utgåva från 2000 som inte ändrar texten över huvud taget, utöver rena sättningsfel.

Gemensamt för dessa editioner är vördnaden för författarens ord. Men om man gjorde tankeexperimentet att texten var författad på ett främmande språk, och att man skulle översätta den snarare än att varsamt modernisera den, då finge man ett helt annat resultat:

Några gummor med röda näsor och blå kindknotor kom till torget med sina mjölkvagnar, steg för steg dragna av magra hästar som hängde mer än vanligt med sina rufsiga huvuden. Inte ens de små sparvarna verkade lika muntra som vanligt: de satt stilla och hopkrupna längs taklisterna utan att kvittra eller äta. Då och då sträckte någon på en vinge eller öppnade sin lilla näbb, men det var uppenbarligen av ren leda.

Man skulle kunna hävda att en sådan här ”översättning” bättre tar till vara på författarens intentioner än vad en modernisering skulle göra, men samtidigt kan man undra över sådant som att ”kindben” har blivit ”kindknotor”. Vill översättaren hellre ha den blå färgen där, eller har det med språkrytmen att göra? Det är i alla fall uppenbart att det har trätt in en ny aktör i texten: nu är det översättaren som bestämmer.

På gott och ont. Man saknar ju de ruggiga huvudena, för att inte nämna hela den fina tidsdoft som originalet förmedlade.

Men som med all översättning kan man trösta sig med att originalet inte förintas utan finns kvar för dem som föredrar det. Jag tycker nog att vi kan lägga en ny kategori till översättarnas bördor: när de är klara med att översätta och nyöversätta all utländsk litteratur så kan de ta sig an den svenska, från 1957 och bakåt.

Erik Andersson