Blogg – Vafalls?

När jag efter genomgången journalistikprogramspraktik på Ica-Kuriren skulle avtackas fick jag utöver ett eller annat lovord som kom kinderna att blossa även en växt som såg märklig ut. Chefredaktören noterade min tveksamhet och sa att det var en garderobsblomma. Den hette så för att den klarade sig utan vatten även hos inbitna ungkarlar. På den tiden bodde jag i en skokartong som liknade en garderob och var löshäst, och eftersom jag uppfyllde kriterierna bar jag hem den vippande plantan.

Den hamnade i ett fönster mot gården. Jag glömde sedan prompt bort grönmassan. Kanske tre månader senare var det någon som kände på jorden och flämtade till när all vätska tyckes sugas ut genom huden på hens fingrar. Det är osmosen, baby: Det kunde vara dags att vattna. Och när jag nu blivit påmind om denna zamiakallas existens vill jag minnas att den åter fick vatten bara någon vecka senare, för att sedan bli bortglömd ett bra tag igen.

Sedan den tiden har mitt växtintresse spirat, grönskat och blomstrat, och jag vet nu mer eller mindre hur man vårdar en hel del blomster. Likväl kan det vara lite si och så med vattningen, som inte direkt är regelbunden. Det fick mig en dag att fundera över krukväxternas gudalära. Jag inbillar mig att de kliar sig i klyvöppningarna och funderar: hur ska vi frammana regn? Ibland när vi slokar underdånigt med bladen skänker gudarna oss vatten, kanske lite väl krankallt, men vatten; andra gånger får citronen klä av sig helt naken och vicka förföriskt och lite hotfullt med taggarna innan något händer. Andra tillfällen fullkomligt öser det ner dag efter dag tills vartenda rothår är vattenkammat, utan att någon varit tvungen att hota med att avfyra ett endaste skott; ibland har gudarna lagt i en skvätt näring i badvattnet, och någon gång dimper det ner en näve hönsgödsel efter en lång tids åkallan med gulnande blad.

Är det inte hipp så är det happ, helt enkelt, och hur ska man kunna svänga ihop en någorlunda väl sammanhängande kosmogoni med sådana nyckfulla gudar? Jag avundas inte det floristiska prästerskapets kamp med att bekämpa de klentrognas jordbundenhet och få dem att sträva mot himlen.

Fast man kan vända på saken också: det ska tusan försöka tolka – översätta – växternas språk. Slokande blad är förstås ett rop på vatten, gulnande blad en liten försynt harkling om att det nog kunde vara läge att fylla på förrådet med magnesium och andra lite mer sällsynta salter som fiffar till tillvaron. Men inte går det att begripa varför mangon klarar sig fram till i februari och sedan stendör, år efter år, oavsett mängden kärlek den gödslas med, och inte heller att farmor kunde ha sådan fantastisk hand med saintpaulior men jag har ihjäl dem bara jag passerar förbi. Det är tydligen brist på kommunikation. Växter och människor saknar ett gemensamt språk eller en vettig grammatika och väl researchad ordbok för översättning. Vad fan säger de?

LSappörikadant kan det för övrigt vara med människor, även om de råkar stå en nära. Jag lyckades aldrig riktigt begripa varför min pappa valde att arbeta tills han en dag inte längre kunde göra det; visst kan en fattig uppväxt och det att man inte fick lägga smöret på hålsidan av Wasa Husman-mackorna utan tunt, tunt på den andra, platta snålsidan, leda till att man i görligaste mån försöker undvika fattigdom. Men när man väl har råd att lägga äkta smör i halvcentimetertjocka lager på den generösa sidan av sitt knäckebröd och betydligt mer därtill? Kan det då inte vara läge att trappa av en smula och ta av det som samlats i fiskkartongerna?* Han kunde inte förklara varför det var omöjligt, och jag lyckades heller aldrig begripa det. Och mamma: hon kunde fridfullt låta sin magsäck undersökas efter att ha svalt kilometervis med slang, få tänderna urborrade utan bedövning, hantera allt som rev upp antingen själsliga eller kroppsliga sår hos henne; men hon stod knappt ut med att någon nära anhörig åkte bil tjugo mil, eftersom hon var övertygad om att hen skulle förolyckas. Att tåla allt för egen räkning och inget för andras. Det är ändå lite svårförståeligt och gick heller aldrig riktigt att förklara så att jag kom till insikt. Hur sa, mor och far?

UrspWorfrungsbefolkningen på Påskön – de inte så många som finns kvar på denna chilenska ö – pratar det östpolynesiska rapa nui. Om Sapir och Whorf hade rätt om den svagare tolkningen av sin hypotes (att språket har en viss påverkan på tankarna men kanske inte är den största faktorn) är dessa människor ännu mer obegripliga än vad mina föräldrar var och vad mina barn och grannar är, eftersom vi förutom språkskillnader även har en del kulturella vattenhinder att ta oss över, men mötte jag någon ur rapa nui-folket skulle vi nog snart ändå komma på att vi har en hel del gemensamt och därmed mycket som vi skulle kunna tala om, måhända torftigt med tecken och åtbörder. Mat, sömn, sex, vila och allt sådant nödvändigt och upplivande. Skulpturkonsten. Vi är av samma art och kan prata med varandra, utom om golf, som man helst bör hålla tyst om.

Så finns det kontrafaktiskheter. Science fiction. Suzette Haden Elgin skrev i mitten av 1980-talet romanen Native Tongue. Det är en dystopi där utomjordingarna Kvinnor inte längre har några rättigheter och där en grupp lingvister som jobbar med att kommunicera med (riktiga) utomjordingar konstruerar språket láadanska specifikt för kvinnor som ett sätt att göra motstånd. Elgin hoppades på att det faktiskt skulle studeras och hade till och med en grammatik och ett kassettband man kunde skicka efter. Ett intressant tankeexperiment: skulle det över huvud taget gå att konstruera ett sådant ”kvinnligt” språk?

Ted Chiangs novell Story of your life ligger till grund för filmen Arrival som många nog har sett. Det går inte att säga alltför mycket utan att förstöra ett visst överraskningsmoment, ifall någon skulle ha missat filmen och novellen men vill råda bot på det, men det visar sig i alla fall att det språk våra utomjordiska besökare talar och som ett antal lingvister runtom i världen försöker tränga in i har en tidsaspekt som är fullkomligt främmande för normalt mänskligt tänkande. Kan vårt förstånd omfatta det, annat än beskrivet med ord som inte räcker för att förmedla innebörden? Vad är det jag måste stå och mena?

Ursula K Le Guin berättar i sin korta novell The Author of the Acacia Seeds and Other Extracts from the Journal of the Association of Therolinguistics om vad terolingvisterna har hittat inskrivet på akaciafrön av en könlös arbetsmyra. Om vesslornas mordhistorier, groddjurens erotika, kejsarpingvinens dansspråk och daggmaskens tunnelsagor; förvisso inte utomjordingar men heller inget vi funderar över dagligen, och definitivt science fiction. Och då har vi inte ens kommit in på geolingvistiken, som studerar stenarnas tidsbefriade språk.

Helt säker är jag inte, för fan ska vara teaterdirektör och densamma till sann uttolkare av ens sina egna funderingar, men jag menar att det jag sitter här och säger är att det nog går att finna en egen innebörd i det mesta, men att den nog sällan är mitt i prick. Men det är kul att söka den andras kontenta, och ännu bättre att få betalt för det.

* Min pappa var grossist i akvariefiskar från 14 års ålder fram till att den vaskulära demensen bjöd upp honom till dans vid 80 års ålder.

Roger Sjölander skriver på sin kontorsstol och inspiration. Vissa dagar tryter den ena, men den andra är nästan alltid tillfyllest.