Blogg – Arbeta bortifrån

(R) Jag rör min eld och pjollrar med min hund. Går med den på stigar jag och Krös-Bengt kan som linjerna i våra händer och längtar om våren till höstens doft och svampar, och om hösten efter vårens flöden och varma stenar.

Allt däremellan – nästan – är arbete.

Översättning var inte den bana jag hade valt åt min själs komet. Den var ägnad andra saker: att utforska universums mer avlägsna djup var dess håg, att sväva fram och lösa upp tornen i Kuipers bälte på väg mot den proximalaste av alla kentaurer, eller att i minskad synbarhet löpa den åttfaldiga vägen runt och lösa kvantingens tunga gåta. Bedrar sig (och de sina) gör man ändå och finner sig storma an mot nya mål och väderkvarnar, om än i samma lust och frihet: mer obunden är väl ej den bardisan som till huvudgärd har ett omått av tungor.

(M) Ja men hörru, virrig poetik i all ära, men nu skulle det här ju handla om att arbeta i utlandet. Då rör min första tanke, förutom var man skaffar sig bakverk till pausfikat, hur det ska gå med min stackars nacke och de axlar den kurar på. Jag kan nämligen inte sitta i mer än högst en arbetsvecka i sträck i en fåtölj med datorn i knät, eller på en pinnstol vid köksbordet, utan att få alldeles för ont. Något som jag, mig veterligen, delar med åtminstone en del andra översättare. Då är det väldigt lämpligt att det är just en översättarkollegas boning man ska iväg och passa. Med tillhörande höj- och sänkbart skrivbord och stor skärm att koppla till laptoppen. ”Bara” att packa med barmouse, armstöd och externt tangentbord alltså. Sen sitter man där borta som på vilket hemmakontor som helst. Och numera finns snabb internetuppkoppling även ute på oländigaste landsbygden, så det utgör inte heller något hinder. Alltså finns ingen anledning att tacka nej till erbjudandet att åka till södra Frankrike under en månad och se till att en köksträdgård och 29 kaniner inte torkar ut. Så resonerar jag.

Grönsaker skördade i Frankrike(R) Men nu är du väl lite väl nere med nagelbanden i myllan och axlar rollen som jordens salt. Höj dig över middagsbordets piff och kliv upp på himlapällen, eller i alla fall till den hemula höjd där kaninerna skulle finna sitt hö om de bara kunde klättra på stegar. Uppå dessa stratosfäriska krön är luften så tunn att det går att föreställa sig samtal med de bofasta i denna lilla franska by på flytande, eller i sämre (men väldigt bästa) fall, halvknackig nyfranska när alla samlas vid brödbilen. Det är ju sådant vistelsen i utlandet är till för: mötena med det halvt främmande och gunsten av att från ena dagen till den andra märka att den egna språkliga fräschören börjar andas nyslaget hö och ett spilkum stomatol – eller två, beroende på brödbilsförarens yppighet. Att förvandlas från den tragglande troglodyten till den trallande trolovade till traktens tungomålstalare.

Ett av målen med att arbeta utomlands måste väl ändå vara att inte arbeta, utan att gå ut i nejden och slå sig i slang med alla omkring en, om det nu går för alla vaktande hundars skall.

(M) Jag kan i alla fall hålla med om att tutandet från brödbilen någon gång mellan tio och halv elva på tisdagar och fredagar förebådar veckans höjdpunkt. Som inte är samspråk för min del, tyvärr, för till det räcker inte mina få franska ord; men tanken på färskt bröd till frukost (som äts sent på den här arbetsplatsen) och chokladcroissanter till kaffet ger onekligen en viss extra spänst åt tangenttrycken. Och de ljuder genom huset på dagarna – tro inte annat. Visst görs det utflykter till nästan löjligt pittoreska byar i närområdet och längre bort, och franskt vin och franska ostar förtärs, men utöver det ska termer sökas, idiomatiska uttryck hittas och rätt tilltal tas till. Och där kommer det finfina med situationen in, att man passar kollegans hus tillsammans med en kollega. Som man kan fråga till råds och knåda formuleringar med. Och som dessutom lagar middag varje dag, medan man vattnar grönsaksland och kaniner.

(R) Ja, det vore trevligt att få en annanlagad middag då och då.

Här inom Jeanne d’Arcs hank och stör är familjen med de tonåriga och ytterst välartade barnen lämnad åt sitt öde. För min del är det en del av det stora med att bege sig någon annanstans och arbeta: inte att bli kvitt julklappsbekymren, men att göra sig fri från dem för stunden och ägna sig åt att vara sin egen Hefaistos för en stund, den smed som stod för den egna lyckan för (nu för tiden) så länge sedan. Pengarna man ändå förtjänar går utmärkt att använda till tinglig kompensation åt nära och kära – som ju faktiskt, om de nu inte kommit med på resan, får hem någon som är vederkvickt och kanske roligare att vara med.

Hasselnötter från Frankrike, men långt från allaNågon gång i skiftet juli–augusti brukar jag drabbas av en oerhörd leda som kommer sig av att sommaren snart är förbi, och att oceaner av tid ligger mellan de sista skälvande, heta dagarna och återkomsten av civiliserade temperaturer. Vad passar då egentligen bättre än att bege sig söderut och förlänga säsongen med en månad eller två? Det förefaller som om det kommer att bli betydligt enklare att ta sig an den första oktoberfrosten och halvåret fram till härliga april detta år, med nyvunnen energi.

(M) En av de stora fördelarna med yrket, om man nu lyckas utnyttja den. Har man en familj kan och vill man förstås inte lämna den för ofta eller för länge. Men jag tänker mig att det kunde vara bra att spendera en månad eller två om året i ett källspråksland, för att lättare hålla sina språk levande och aktuella. (Nu finns förstås digitala tidningar, appar, poddar och allsköns andra sätt att förkovra sig, men då faller ju mitt argument, så det blundar jag för.) Undrar just om det är många översättare som jobbar någon del av året utomlands, för att förlänga en favoritårstid eller förkorta en plågsam. För miljöombyte eller för att komma närmare sitt favoritspråk. Det vore praktiskt med ett bytesprogram för översättare som någon gång ibland vill ha ett kontor eller hem att jobba från, som inte är på hemmaplan. Jag får för mig att många i vårt gebit är hemmakära personer med en längtan bort. Alltså trivs med att sköta sig själva och sitt arbete i egna tofflor, på egna tider. Men ändå gillar känslan av att de egentligen skulle kunna göra jobbet var som helst. Den där känslan av möjligheter är ändå värd ganska mycket, och väger till viss del upp stressen över att inte veta hur mycket man kommer att kunna fakturera för nästa månad. För egen del halkade jag nu ner från min källspråksregion efter en första vecka på tur i Nederländerna och Flandern, men att vidga vyerna och lyssna till det romanska grannspråket är också vederkvickande. En omväxling är det ju.

(M+R) Och när man står där i kvällningen och vattnar odlingar på franska landsbygden, under en vänligt stjärnbeströdd himmel, känner man att man ändå har ett väldigt häftigt jobb.

Maria Andersson & Roger Sjölander

Inläggskalvarna har under snart en månads tid bedrivit värv och allsköns annan handaslöjd från Amsterdam, Antwerpen och Midi-Pyrénées.

Kommentarer? Glada påhopp? Ystra språng? Hör gärna av dig till blogg@sfoe.se