Stieg Larsson – het vertalen van een hype

Toen ik begon met het vertalen van het eerste deel van de later mateloos populaire Millennium-trilogie van Stieg Larsson – een 3-jarig project – had niemand kunnen vermoeden dat de boeken zouden uitgroeien tot een hype. Inmiddels (2020) zijn er wereldwijd totaal zo’n 86 miljoen exemplaren verkocht. In Nederland zijn er maar liefst meer dan 2 miljoen exemplaren verkocht. De boeken hebben wekenlang op de Nederlandse bestsellerlijst gestaan met als hoogtepunt week 33 van 2010, toen zij de eerste, tweede en derde plaats innamen.

De Millennium-trilogie is het onwaarschijnlijke verhaal over de samenwerking van een super “atypisch speurneuzenduo”, Mikael Blomkvist en Lisbeth Salander. Mikael Blomkvist is een 45-jarige, linkse journalist en uitgever van het tijdschrift Millennium, een rokkenjager en zeer extrovert. Lisbeth Salander is een contactueel niet zo handige jonge punkvrouw, vol tatoeages, die beter dan wie dan ook computers kraakt. Zij is een soort volwassen Pippi Langkous.

Mikael Blomkvist is door een beveiligingsbedrijf aangezocht om voor de vermogende man Henrik Vanger uit te zoeken hoe zijn nichtje Harriet een aantal jaar geleden spoorloos verdwenen is. Hij neemt de opdracht aan. Wanneer hij op een gegeven moment hulp nodig heeft, vindt hij die in de vorm van degene van het beveiligingsbedrijf die achter al zijn ogenschijnlijk eigen verborgen gegevens is gekomen, Liesbeth Salander, een meisje met het fotografische geheugen.

Een hype, is naar de definitie van Wikipedia een verschijnsel dat tijdelijk bovenmatige media-aandacht krijgt. Hypes worden ofwel bewust in gang gezet en hebben dan het karakter van een reclamestunt of ze ontstaan spontaan door elkaar versterkende drijfveren van enerzijds de consumenten en anderzijds de producenten van nieuws: nieuwsconsumenten hebben de neiging om iets als belangrijk te beschouwen wanneer nieuwsproducenten er aandacht aan besteden, waarna nieuwsproducenten er veelal toe overgaan om meer over het verschijnsel te berichten omdat nieuwsconsumenten het kennelijk als belangrijk beschouwen. De vraag blijft of iets een hype is, of gewoon de aandacht krijgt die het verdient.

Hoe is deze “hype” ontstaan?

De presentatie van de Millennium-trilogie van de hand van Stieg Larsson, die helaas na een plotselinge hartstilstand zelf niets van het daverende succes heeft mogen meemaken, was in Zweden meteen een succes. In Nederland zijn de boeken eigenlijk pas in de belangstelling gekomen na een artikel van de Deens-Nederlandse Stine Jensen in de NRC. Het viel haar als rugzaktoerist in het vliegtuig op weg naar Groenland op dat zelfs degenen die met weinig bagage reisden plaats voor het boek in hun koffer hadden. De uitgever besloot vervolgens het boek ook in Nederland een kans te geven, maar beperkte zich bij de vertaalopdracht tot het eerste deel. Er kwamen al snel veel positieve reacties, maar de kans om er echt een verkoopsucces van te maken is aanvankelijk door de boekhandels een beetje laat opgepikt. Een andere omslag, een aangepaste prijs en een landelijke reclamecampagne deden hun werk.

In Stockholm heeft de toeristenindustrie handig van de populariteit van de boeken gebruik gemaakt. Men kan in Stockholm een Millenniumtour maken al dan niet onder begeleiding van een gids of iPod. Zoals de liefhebbers van detective Wallander een wandeling in Ystad kunnen maken en er in Engeland verscheidene Dickenstours bestaan.

Samenwerking tussen de vertaler en auteur Stieg Larsson was van het begin af aan uitgesloten, omdat Stieg Larsson, links journalist en voormalige voorzitter van de Zweeds sciencefiction vereniging, plotseling overleed voordat zijn eerste boek, Mannen die vrouwen haten, in 2005 in Zweden was verschenen. Hij had de manuscripten voor de trilogie nog net naar de uitgever kunnen sturen en was in onderhandeling over publicatie van de detectives, die hij als Spielerei in zijn avonduren geschreven had. Tijd voor verbeteringen had hij niet meer gehad. Correctie van onduidelijkheden vindt gewoonlijk plaats voordat een boek op de markt komt. Maar in dit geval zaten er in de tekst nog diverse fouten en inconsequenties, waar ik in samenwerking met de redactie van de Zweedse uitgeverij een oplossing voor heb kunnen vinden.

De daadwerkelijke eindcontrole vindt in de praktijk overigens pas plaats wanneer een boek bij de oplettende lezers is terechtgekomen, die zo aardig zijn hun bevindingen en opmerkingen door te geven.

Ik geef hieronder een aantal voorbeelden, niet om te laten zien dat ik zo nodig gelijk moest hebben, maar meer om te illustreren dat een vertaler (en een auteur) veel beter in een tekst zit dan een redacteur. Soms kon de redacteur van de Zweedse uitgever echt duidelijk aangeven dat ik iets verkeerd had geïnterpreteerd, soms was er twijfel of wist ze het niet zeker, maar meestal was de oplossing “we gaan het wijzigen”. Soms konden we het niet eens worden. Dan nam de Nederlandse uitgeverij Signatuur de beslissing of hakte ik zelf de knoop door.

Er kwamen lijstjes met errata. Zo was er bijvoorbeeld een stamboom waarbij diverse gegevens als namen, leeftijden en jaartallen niet klopten. Verder bleek in een van de boeken Anita Nygren te figureren als Anita Nyberg, Greger Backlund als Greger Backman en Bjurman moest ergens Björck zijn.

Een commissaris werd wel eens inspecteur genoemd en omgekeerd. Een stapel papieren lag op de ene bladzijde op de keukentafel, op de volgende op de tuintafel, een mobiele telefoon lag op hetzelfde moment op een kruk en op een stoel, een pistool en een revolver werden door elkaar gehaald. Geldbedragen vertoonden gigantische verschillen. 1,5 miljoen bleek ineens, zonder dat er gespeculeerd was, 6 miljoen kronen geworden te zijn.

Er was verwarring over de biologische herkomst van een “moffenkind”, onduidelijkheid over een dag: de dag van kerstavond of tweede kerstdag, het aantal broers van Henrik, van wie er maar vier een naam hebben, Ronald Niedermann, die zonder dat de tijd zoveel verstrijkt, ineens twee jaar ouder blijkt te zijn, de leeftijd van de hoofdpersoon Liesbeth Salander, die een beetje variabel is, opname op een dvd, die als cd is geïntroduceerd, een advocaat Bjurman, die zomaar Officier van Justitie is geworden…

Voorbeelden met daarbij telkens de reactie van Nordstedts:

(Zie voorbeelden met daarbij telkens de reactie van Norstedts in de Zweedse tekst.)

Al deze dingen zijn uiteindelijk rechtgezet en hebben de boeken zowel de Nederlandse uitgever als mijzelf geen windeieren gelegd.

Ik vertaal nog steeds met veel plezier boeken, maar de Millennium-trilogie was een lot uit de loterij dat je vermoedelijk maar één keer in je leven wint.

Amsterdam-bon Tineke Jorissen-Wedzinga är flitig besökare på SFÖ:s årliga konferenser (när de kan hållas), översätter både fack- och skönlitteratur och har deckare som ett specialområde och svensk kultur som specialintresse.

Stieg Larsson – att översätta en hajp

När jag började översätta första delen i Stieg Larssons senare så otroligt populära Millenniumtrilogi – översättningsprojektet pågick i tre år – hade ingen kunnat tro att böckerna skulle bli en sådan hajp. I dag (2020) har böckerna totalt sålt i ungefär 86 miljoner exemplar över hela världen. I Nederländerna har över två miljoner exemplar sålts. Böckerna låg i flera veckor på den nederländska bästsäljarlistan, med en toppnotering vecka 33 år 2010, då de låg på första, andra och tredje plats.

Millenniumtrilogin handlar om den osannolika ”superdeckarduon” Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Mikael Blomkvist är en 45 årig, vänstersympatiserande journalist och utgivare av tidskriften Millennium. Han är också en utåtriktad charmör. Lisbeth Salander är en ung punkare, med betydligt lägre social kompetens men desto fler tatueringar, som är skrämmande skicklig på att hacka datorer. Hon kan sägas vara en vuxenversion av Pippi Långstrump.

Mikael Blomkvist anlitas av ett säkerhetsföretag för att hjälpa den förmögne industrimagnaten Henrik Vanger ta reda på vad som hände med hans brorsdotter Harriet, som har varit spårlöst försvunnen sedan många år. När Blomkvist behöver hjälp med fallet hittar han den i form av den person i säkerhetsföretaget som har lyckats gräva fram alla hans egna hemligheter – Lisbeth Salander, en ung kvinna med fotografiskt minne.

Enligt (nederländskspråkiga, ö.a.) Wikipedias definition är en hajp ett fenomen som tillfälligt får extremt stor uppmärksamhet i medier. En hajp kan endera startas medvetet, och har då karaktären av ett pr trick, eller så uppstår den spontant genom ömsesidiga drivkrafter, från konsumenter å ena sidan och nyhetsproducenter å den andra. Nyhetskonsumenter har en tendens att betrakta något som betydelsefullt när nyhetsproducenter uppmärksammar det, varefter nyhetsproducenterna vanligen rapporterar ännu mer om fenomenet eftersom konsumenterna uppenbarligen tycker det är viktigt. Det kan vara svårt att slå fast om en företeelse är en hajp eller om den helt enkelt får den uppmärksamhet den förtjänar.

Så, hur uppstod just den här ”hajpen”?

Millenniumtrilogin av Stieg Larsson, som tyvärr inte själv fick uppleva den otroliga framgången eftersom han dog i hjärtinfarkt, blev omedelbart en succé i Sverige. I Nederländerna fick böckerna egentligen inte så stor uppmärksamhet förrän efter en artikel i kvällstidningen NRC av dansk-nederländska Stine Jensen. När hon satt på flyget till Grönland lade hon märke till att till och med personer som reste med lite bagage såg till att ha plats för Millenniumboken i packningen. Förläggaren beslutade att ge boken en chans även i Nederländerna, men begränsade översättningsuppdraget till den första delen. De positiva reaktionerna lät inte vänta på sig, men bokhandlarna var lite sena med att se möjligheterna till riktigt stora försäljningsframgångar. Men ett nytt omslag, justerat pris och en rikstäckande reklamkampanj gjorde sitt.

I Stockholm har turistindustrin varit bra på att utnyttja böckernas popularitet. Där kan man gå en Millennium-rundvandring, med eller utan guide eller iPod. Precis som det finns en vandring i Ystad för Wallander-fans och olika Dickens-turer i England.

Ett samarbete mellan översättaren och författaren Stieg Larsson var uteslutet från första början, eftersom Stieg Larsson, journalist och tidigare ordförande för Skandinavisk förening för science fiction, avled plötsligt innan den första boken i serien, Män som hatar kvinnor, gavs ut i Sverige 2005. Han hade precis hunnit skicka manus till trilogin till förläggaren och höll på att förhandla om utgivning av de tre deckarna, som han hade roat sig med att skriva på kvällarna. Finslipningen hade han inte hunnit med. Vanligtvis rättas oklarheter till innan en bok ges ut. Men i det här fallet fanns det felaktigheter och motsägelser kvar i texten, som jag fick hitta lösningar på tillsammans med redaktören på det svenska förlaget.

I praktiken äger för övrigt själva slutkontrollen rum först när boken hamnar hos uppmärksamma läsare, som är hjälpsamma nog att vidarebefordra sina iakttagelser och kommentarer.

Nedan ger jag några exempel, inte för att prompt visa att jag har rätt, utan för att illustrera att översättaren (och författaren) är mer insatt i texten än en redaktör. Ibland kunde redaktören på det svenska förlaget dock påvisa att jag hade feltolkat något, och ibland var hon tveksam, men oftast var responsen ”vi ändrar det”. Vissa gånger var vi inte överens. Då tog det nederländska förlaget Uitgeverij Signatuur beslutet, eller så vågade jag stå på mig.

Det kom listor med rättelser. Till exempel fanns det felaktiga uppgifter i ett släktträd – namn, åldrar och årtal. Och i en av böckerna kallades Anita Nygren för Anita Nyberg, Greger Backlund för Greger Backman och Bjurman hette på ett ställe Björck.

En kriminalkommissarie blev kriminalinspektör. På ena sidan låg en pappershög på köksbordet, på nästa sida låg den på utemöbeln, en mobiltelefon låg vid samma tillfälle på en pall och på en stol, och pistol och revolver blandades ihop. Penningbeloppen kunde uppvisa enorma skillnader. 1,5 miljoner visade sig plötsligt, utan vidare förklaring, vara 6 miljoner kronor.

Det rådde förvirring kring ett ”tyskbarns” biologiska ursprung, och kring en viss dag – var det juldagen eller annandagen? Andra otydligheter handlade om hur många bröder Henrik hade – varav bara fyra nämns vid namn – om Ronald Niedermann, som plötsligt var två år äldre trots att så mycket tid inte hade gått, om huvudpersonen Lisbeth Salanders ålder, som varierar lite, om en inspelning på cd som plötsligt spelas upp på dvd, om en advokat Bjurman som plötsligt hade blivit åklagare …

Några exempel, med respons från Norstedts:

  1. Sidan 95 Män som hatar kvinnor: I slutet av 1940-talet träffade Gottfried en kvinna vid namn Isabella Koenig, tyskbarn som kommit till Sverige efter kriget.
    Tineke: Barnet hade väl en svensk mamma (tyskbarn = wartime lover), hur kunde hon då bo i Tyskland?
    Norstedts: Det verkar som en miss, det är ju snarare så att hon är en ung tyska som kommer till Sverige efter kriget.
  2. Sidan 106 Män som hatar kvinnor: Lisbeth Salander tillbringade juldagens morgon med att läsa Mikael Blomkvists kontroversiella bok om ekonomijournalistik.
    Tineke: Juldagens morgon ska vara annandag jul, eller hur? (se avsnittets namn samt s. 108, annandagsvädret)
    Norstedts: Du har rätt, ska vara annandagen.
  3. Tineke: Jag tror jag har upptäckt ett fel på s. 137. Det står (…) mina fem bröder. Men det ska vara mina fyra bröder. De var 5 pojkar (s. 101: Richard, Harald, Greger, Gustav och Henrik).
    Norstedts: Det stämmer, ska vara ”mina fyra bröder”.
  4. I Luftslottet är Ronald Niedermann på 3 ställen 37 år gammal, medan han i Flickan som lekte med elden var 35.
    Tineke: Jag ändrar till 35 på dessa ställen i Luftslottet.
    Norstedts: OK
  5. Tineke: På s. 309 står: ”There are 10 citizens online.” Men det räknas upp 11. Jag ändrar till 11.
    Norstedts: OK
  6. Tineke: På s. 313 i Luftslottet talas om dvd:n med Bjurmans våldtäkt, men i Flickan och tidigare i Luftslottet är det en cd. Jag ändrar till cd.
    Norstedts: OK.
  7. Tineke: På s. 630 står åklagare Bjurman. Jag ändrar till advokat Bjurman.
    Norstedts: OK
  8. Tineke: Lisbeth Salander är på vissa ställen i Luftslottet 27 medan hon fyllde först 27 den 30 april. I texter som utspelas tidigare ändrar jag till 26.
    Norstedts: OK

Allt detta löstes i slutändan, och både det nederländska förlaget och jag själv tjänade väldigt bra på böckerna.

Det är fortfarande otroligt kul att översätta böcker, men Millenniumtrilogin var en vinstlott av det slag man nog bara drar en enda gång i livet.

Översättning av Maria Andersson