Svenskan går bananer

Svenskan går bananer. En bok om översättningar som syns av Alexander Katourgi

Alexander Katourgis bok ”Svenskan går bananer. En bok om översättningar som syns.” (Lys förlag) är det perfekta fikasällskapet för dig som vill ha en utbildande bok, eller kanske en fängslande bok, eller också en riktigt, riktigt rolig bok. Stör du dig på eller roas av dåliga (eller åtminstone mindre bra) översättningar? Tro mig, här får du ditt lystmäte.

Boken är uppdelad i tre avsnitt: Språket, Hantverket och Verkligheten. Varje del består i sin tur av kapitel som, de hårresande rubrikerna till trots, visar ett gediget skrivarbete samtidigt som de är otroligt underhållande. Här beskrivs vad det är som gör att det ibland blir tydligt att en översättning är just en översättning och inte en originaltext, med resultatet att uppmärksamheten lätt flyttas från det viktiga i sammanhanget (budskapet) så att texten inte får den effekt som var tänkt. Men vad är egentligen en god översättning, hur påverkas översättningen av olika faktorer och vad kan man göra åt det som ofta kallas översättningssvenska – om man nu ens ska göra något åt den? Det här kan låta som en ganska torr diskussion, men är i själva verket långt därifrån. Texten är som sagt underhållande, ibland direkt rolig, av typen ”jag sitter här och flinar för mig själv”-rolig. Katourgi skriver inte bara intressant utan späckar också texten med infall, utläggningar och anekdoter som gör diskussionen högst levande.

Upplägget med förhållandevis korta kapitel gör boken lätt att läsa även för den som har mycket att göra och bara kan utnyttja korta stunder. Samtidigt är kapitelövergångarna så skickligt gjorda att boken är svår att lägga ifrån sig. Rent skrivtekniskt finns här inte mycket att anmärka på, förutom möjligtvis just Katourgis alla utvikningar, parenteser och utbroderingar som ibland gör att jag upplever texten som rörig. Samtidigt är det ju det som gör boken så engagerande – när jag läser känns det nästan som om han sitter mitt emot mig och bara pratar, som en språknörd till en annan. Samtalet (eller monologen, då) böljar fram och tillbaka, lämnar det egentliga ämnet för att utforska något annat och hoppar sedan tillbaka. Det må vara rörigt, men är förbaskat fängslande.

Behöver man då vara översättare för att verkligen uppskatta boken? Nej, absolut inte, även om man säkert får ut lite mer av vissa delar med en del förkunskaper. Själv är jag en av de översättare som har kommit in i yrket utan någon form av högre språkutbildning. När Katourgi ger sig in på lingvistiska finesser, inte minst i avsnitten om grammatik, kan jag därför glatt erkänna att jag inte förstår allt till hundra procent. Men det är det riktigt fina med boken – det gör ingenting! Läsaren behöver inte veta vad en modalpartikel eller ett gerundium är för att kunna följa med, eftersom författaren hoppar fram och tillbaka mellan språkvetenskapliga förklaringar och humoristiska men förtydligande inlägg på ett sätt som gör att läsaren aldrig behöver känna sig dum. Om det är något man inte helt och hållet hänger med i, är det ändå lätt att läsa vidare och följa med i texten som helhet.

Katourgi imponerar med sin breda kunskap om … ja, om ganska mycket, egentligen. Framför allt imponerar hans sätt att utan ansträngning kombinera fackkunskap med kuriosa, allvar med humor och nördighet med populärvetenskap. Flera av bokens många, många exempel har hämtats från hans erfarenhet av undertextning och översättning av spel, två områden där det verkligen inte är självklart att en språkligt korrekt översättning är det som är önskvärt i sammanhanget. I kapitlet om ”teknologi” lyfter Katourgi också fram CAT-verktygens för- och nackdelar för ett idiomatiskt språk, samt den alltid så diskuterade maskinöversättningen. Ändå är det aldrig själva översättningsmetodiken som står i fokus. I stället rör sig boken hela tiden, på ett eller annat sätt, runt frågan om vad det är som gör att en bra översättning låter rätt, eller ser rätt ut – och vilka fällor är det vi halkar in i när vi påverkas alltför mycket av källtexten? Hur viktig ska egentligen ekvivalensen få vara?

Det här illustreras naturligtvis bäst med exempel, många exempel. Massor av exempel, faktiskt. Själva texten tar bara upp höger sida av bokuppslagen. Vänstersidorna visar i stället olika fraser och uttryck som genom en dubbel översättning både illustrerar texten och roar läsaren. Varje fras presenteras nämligen i två versioner: Den ena är på översättningssvenska, den andra på vad man skulle kunna kalla korrekt svenska – om det nu inte vore för att vad som egentligen är ”korrekt” ifrågasätts en hel del i boken.

Det börjar redan i den lilla rutan på det enkelt, men effektfullt designade omslaget. Sedan fortsätter det i innehållsförteckningen, där jag hajar till över kapitelrubriker som ”Kärnfullhet är själen av förstånd” och ”Ta inte detta ut ur kontext”. Jag tänker att vänta nu, vad står det egentligen? Det där ser ju konstigt ut, borde det inte vara …? Till en början känns valet mellan ”bra” och ”mindre bra” svenska ganska självklart, men ju längre jag kommer in i boken och ju fler exempel jag läser, desto mindre enkelt blir det. Jag blir osäkrare och märker dessutom att jag inte alltid håller med författaren om vilken version som är bäst. (Det gör inget – han ifrågasätter sig själv förhållandevis ofta.) Till slut har Katourgi, genom att vända och vrida på vad som egentligen är idiomatiskt, satt så mycket myror i skallen på mig att det börjar påverka min egen översättning. När jag sitter där med mitt senaste projekt börjar jag fundera, kanske tveka, fundera en gång till och ibland tvivla på mig själv.

Det här är också något av det jag tycker bäst om med boken: Den utmanar mig, får mig att fundera och lär mig att inte ta så mycket för givet. Katourgi påpekar att vårt språk hela tiden är i utveckling och formas av olika influenser, både historiska och moderna. Kanske blir det som betraktas som översättningssvenska idag till en helt ny språknorm i framtiden?

Jo, det här är verkligen en bok jag kan rekommendera, en bok som får en att tänka och bli mer alert under det egna översättningsarbetet. När jag tänker efter är det faktiskt en av de bästa fackböcker jag har läst på länge.

Anna Stjernström är översättare, språkarbetare och skribent med ett förflutet som inom naturvetenskap. Hon driver Myra Text och Översättning och har engelska, danska och norska som källspråk