”Why not both?” Mitt liv som film- och facköversättare

Jag har alltid varit något av en motvallskäring. Språkmänniskan som inte ids med ”fin” litteratur. Språkstudenten som tog sin bachelorexamen i franska för att flytta till Sverige. Djurälskaren som vägrar klassa sig som katt- eller hundmänniska. Den konflikträdda pacifisten som upptäckt det roliga med boxning, av alla saker.

Så det är kanske föga förvånande att jag inte heller tog till mig de kloka råden i Chris Durbans föreläsningar för översättare och specialiserade mig. Allt hon säger är så vettigt: Är du experten med stort E i ett ämne kan du förstås debitera ordentligt för dina översättningstjänster. Göra dig oumbärlig, som det heter.

Men det var aldrig något som tilltalade mig. Endast hålla på med ett enda ämne i hela karriären? Tvi vale. Vad trist!

Och nog är det bra att jag har den lusten till variation i arbetslivet, för i den ena karriärbanan jag har halkat in på är variation bara förnamnet.

För jag är en av de få lyckligt lottade som får dela min tid mellan facköversättning och undertextning. Och inte nog med att det bjuder på stor variation i typer av jobb, det har också visat sig vara en ganska konjunktursäker affärsmodell. Genom åren har det konstigt nog visat sig så att när det blir torka med facköversättning har filmkunderna hållit mig igång och när det händer lite i undertextningsvärlden har jag gott om facköversättning att bita i.

Båda banorna kom jag in på något oplanerat. Jag var 23 och hade noll koll på vad jag ville göra med mitt liv – och min superpraktiska bachelorexamen i franska från California State University. Jag gick på ett slags dagverksamhet på Arbetsförmedlingen som hette Jobbklubben, där man fick lära sig att leta upp företag som intresserade en och att på vinst och förlust skriva till dem och erbjuda sina tjänster. Jag hade ingen som helst aning. Men till sist skickade jag iväg ett brev till Sveriges Television och tänkte att en engelsktalande kanske kunde typ korrläsa undertexter eller något … Några dagar senare råkade jag i ett gammalt nummer av Platsjournalen hitta en annons från en översättningsbyrå i Uppsala som sökte engelsktalande till ett sommarprojekt. Sista anmälningsdatumet hade redan passerat, men jag chansade och skrev till dem. Och kom in. (Sagans sensmoral: Ta chansen!)

Den sommarpraktiken blev så småningom två års anställning och därefter ett generöst stöd för att starta eget.

Efter att jag hade jobbat på byrån i några månader fick jag en dag helt oförhappandes ett samtal på hemtelefonen från en dam på SVT som undrade om jag fortfarande var intresserad av undertextning. ”Ja”, svarade jag med utstuderat lugn röst medan jag extatiskt studsade upp och ner på sängen. Det visade sig att svenska tv-bolag undertextar ganska många av sina program till just engelska, dels till försäljning och dels till mängder av internationella filmfestivaler, i alla möjliga genrer: dokumentärfilm, drama, komedi, barnfilm, frågesporter.

Ja, frågesporter … Min värsta översättningsupplevelse någonsin var att försöka undertexta ett avsnitt av Gäster med gester till engelska. För er som inte har gjort den bekantskapen så är det helt enkelt ett frågeleksprogram baserat på levande charader – en hel timme av plågsamt krystade ordlekar, med tillhörande mimik, som på något sätt måste bli översatt på ett inte alltför obegripligt sätt. (Till slut fick jag stänga av ljudet och använda de tävlandes gester för att hitta på egna, lika krystade ordlekar på engelska. Inte mitt stoltaste verk. Fast min handledare var supernöjd!)

Faktum är att medieöversättningsbranschen har vuxit mer och mer. Det är ett krävande yrke på många sätt: man måste ha bra hörförståelse, kunna lista ut slanguttryck, tolka svåra dialekter och som sagt ordlekar av varierande kvalité. Man måste kunna destillera hela dialogen till små en- till tvåradiga textblock à 40 nedslag. Och dessutom få det att låta som naturlig dialog som återspeglar karaktärens särprägel. Eller researcha de tekniska detaljerna i en dokumentärfilm och kunna komprimera allt till kärnfulla texter som får fram essensen på ett vettigt sätt utan att något viktigt går förlorat.

Och till skillnad från i facköversättning kan man inte specialisera sig. Det är alldeles för få filmer med specialistämnen, dessutom kan helt oväntade facktermer dyka upp i en alldeles vanlig underhållningsfilm (ett problem som litterära översättare nog känner igen sig i). Man kan visserligen tacka nej till sådant som man absolut inte känner sig mogen för, men i alla fall i riktningen svenska till engelska finns det inte många kollegor man kan skicka kunden till. Ofta får man helt enkelt försöka hitta en expert i ishockeyjargong, kärnfysik eller jaktvapen som kan hjälpa en formulera saker rätt. Ibland måste man bolla med kollegor för att välja precis rätt könsord eller rasisttillmäle för en viktig scen. Ja, jag är den ”intressanta” kollegan som livar upp diskussionsgrupperna …

Annat är det med facköversättning, där man även som generalist tenderar att glida in i en viss specialisering. För mig är det naturvetenskap. Ett stort ämne som innefattar texter om naturreservat, hälso- och sjukvård och den i Sverige så vanliga naturturismen. Chris Durban underkände min ”specialitet” som alldeles för bred och spretig. Men jag trivs med den. Jag trivs med variationen.

Jennifer Evans översätter från svenska och franska till engelska inom naturkunskap, turism och alla genrer av film och tv.